I'm Lonely (But I Ain't That Lonely Yet)

HELVETE. 

Jävla liv. Varför kan det inte bara vara enkelt och lösa sig till det bättre? Varför var det tvunget att skilja mig och Pierre åt? 

Jag är så patetisk. Ensam, sorglig och patetisk. Det är alltid jag som skriver att jag är ledsen, att jag inte klarar detta, att jag saknar honom. Inte vice versa. 

Jag skrämmer säkert bort honom, målar fan på väggen och så står han i farstun. Fan, alltså. 

Bara för att jag tänker olycks-tankarna så kommer de att slå in. Det här med att jinxa men åt andra hållet. 

Jag är så svartsjuk att det gör ont. Jag ser mig själv i hans ex, i hur han har berättat att hon var som till sist gjorde att han dumpade henne. Jag ser att jag börjar falla i samma mönster. Det resulterade ju i att han var otrogen mot henne och så börjar de mörka tankarna kretsa i mitt huvud igen... Jag glömmer helt att jag gjorde detsamma mot min dåvarande pojkvän. 

Har EXTREMT mycket tjockångest just nu. Verkligen så att det pumpar ut ur öronen, jag tänker inte på något annat, jag jämför mig med alla och avundas ALLAS kroppar. Eller ja, de som är mindre än mig. Min mage alltså. Den är så jävla enorm. Jag förstår inte hur det kan bli så att "endast" magen lägger på sig, som en himla karl. Är såklart medveten om att jag är tjock rakt igenom men just magen är värst. Det värsta är att jag inte har någon aning för  hur jag ska göra för att bli av med dessa kilo. Jag klarar liksom inte av att banta, att ändra min kost, att ta bort saker och ting ur mina måltider. Har försökt mycket men det mesta fungerar inte. Får panik av att tänka på 5:2 - vilka jäkla helvetesdagar de där fastedagarna är. Det är ju inte ett liv värt att leva när man går och lägger sig kl 20 bara för att man verkligen inte ORKAR göra någonting annat. Hjärnan gör för ont för att kunna koncentrera sig på att läsa/se på tv/GÖRA NÅT. Och om man sover tidigt så blir det fortare morgon och man får äntligen äta något gott igen, alltså, det är ju sjukt. Det funkar inte. Ska se om jag kan införa att endast ta en portion. Och träna mer. FAN vad jobbigt det här är, känner mig så jävla jävla oattraktiv och FETAST I HELA JÄVLA VÄRLDEn

 

tjockisjävel till höger. Till och med valkar PÅ RYGGEN. Herrejävlagud.

ButIAintThatLonelyYet är lite av min avlastningsblogg. Min bikt. Mitt andrum när jag behöver skriva av mig jobbiga tankar och känslor. Just nu är det som ger mig ångest min vikt. Jag har gått upp massor sen jag träffade Pierre och även om jag någonstans verkligen verkligen vill känna mig bekväm i min kropp oavsett form så är den här kroppen inte jag. Jag orkar ju ingenting! Jag blir trött jättefort, svettas och flåsar. Så vill inte jag leva. Så jag har satt upp mål. Inte några direkta "regler" utan mer riktlinjer. Jag ska försöka träna fem av sju gånger i veckan. Och fasta två av sju. Har ingen aning om hur det kommer gå, om det ens kommer att gå. Men jag måste försöka. Jag har aldrig lyckats gå ner i vikt förut men någon gång måste väl vara den första? Kan andra, så kan jag? Väl? 

en sak har börjat gnaga inom mig, mer och mer på sistone. vi har ju två hundar. en är min från början, fina fina z, och en är ps. den sistnämnda var, när jag och p träffades, ett rent helvete till hund. hunden, ossi, var van vid att bli behandlad som en människa. blev han tillsagd sa han ifrån med ett bett eller med en morrning. han fick alltid sitta vid bordet, han snodde mat, drog som en idiot i kopplet, skällde om man lämnade honom ensam och var i det stora hela allt det som jag har motarbetat vad gäller zach. jag bestämde tidigt att om jag och p ska kunna ha en långvarit relation så måste det ske något här. annars kommer han få välja mellan hunden eller mig. så vi satte upp regler. eller, ja, jag satte upp dem. för en hund behöver disciplin. en hund mår inte bra av att ha fria tyglar och få göra vad den vill. för även om ossi trodde sig vara förmer än varenda människa han träffade (han hatade _alla_ och alla hatade i sin tur honom, inte så konstigt, vem gillar en hund som bits, juckar och skäller?) så var han i grunden osäker och väldigt nervös. otroligt oavslappnad. för när pierre till sist tyckte att hunden gick för långt (vilket tog en förbannat lång tid men till sist ofrånkomligen skedde) var han inte mild i behandlingen. ossi kunde bli utslängd i bara nackskinnet, för att nämna det lindrigaste. han hade utan tvivel gjort sig förtjänt av sådan behandling - men när det inte sker återkommande utan bara ibland resulterar det endast i osäkerhet och rädsla hos hunden. ossi kopplade med största säkerhet inte det till det han själv gjort, utan snarare som ett personlighetsdrag hos pierre. 

så vi började arbeta med regler. ska du vara i köket, ligg ner och håll dig på avstånd. inte skälla på andra hundar. gå ordentligt. inte jucka på zach. inte ta zachs godis. inte bita zach av avundsjuka för att vi kelar med honom istället för ossi. och så vidare.

och visst har det blivit skillnad. ossi är mycket mer avslappnad. lugnare. klarar av att lämnas ensam. lyssnar (om än halvhjärtat ibland, men vilken hund gör inte det?). kan avbrytas om man säger ifrån i tid när han får upp spår. är inte avundsjuk, utan har accepterat att de är två hundar på samma våglängd. och det bästa: han BITS inte. 

men jag älskar honom fortfarande inte. jag är så rädd för mina egna känslor. jag är så rädd för att jag behandlar honom sämre än zach, men han är ju så förbannat jobbig fortfarande. ÄVEN om han ju har blivit bättre. skällig, stirrig, kan inte lugna ner sig speciellt lätt. igår attackerade han ett får. jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. han var alldeles blodig och hans ögon helt och raktigenom svarta. jag vet inte vad jag ska göra annorlunda men snart orkar jag inte mer. jag älskar inte den hunden.


och så blir jag ännu mer orolig: tänk om jag en dag inte kommer kunna älska mina barn? att jag kommer tycka olika bra om dem? jag vill tycka om ossi på samma sätt som jag tycker om zach. jag VILL. men mitt hjärta vill inte gå med på det, hur mycket jag än försöker övertala det. jag irriterar mig på honom hela tiden. letar fler fel än han redan har. ÅHHH jag vet inte vad jag ska ta mig till.  

hej min ensamma blogg! vet du vad, nu har vi flyttat in. och jag trivs så himla bra. mina "gamla" vänner fortsätter träffas utan mig och det gör lite ont i hjärtat men mest blir jag irriterad på hur småsinta och idiotiska människor kan vara. hur man inte kan se längre än näsan räcker och endast umgås med "lätta" personer - så fort något blir svårt och komplicerat (som ett uppbrott ju är) så är det förstås lättare att endast låta en av de två fortsätta vara med istället för att försöka kompromissa, men aj vad det svider på den som väljs bort. och så fan heller att jag tänker komma krypande och fråga om jag får vara med - det märks tydligt när man helt enkelt inte tillhör gänget längre. vi har sett det förr och varje gång har det varit tjejerna som får gå vilket gör mig ännu mer frustrerad. åh. men som sagt: låt inte det avskräcka och svärta ner min annars så himla lyckliga tillvaro för just nu bloggen, JUST nu är jag så himla lycklig. jag försöker också få bukt med och acceptera min seghet med uppsatserna - fan det ääär inte hela världen att de inte blir klara. jag får väl göra annat så länge. tids nog blir jag också färdig lärare och blir jag inte det så har jag iallafall haft roligt och lärt mig något på vägen. 

 

jag är ju en sån där människa som tycker allra bäst om att vara ensam. eller, snarare för mig själv och inte ensam. att någon är hemma i huset (helst den jag älskar dvs pierre) men att göra saker på egen hand. eller som nu, dessa dagar då jag skriver uppsats. varje morgon äter jag omelett och läser harry potter. sen tittar jag lite bloggar innan jag börjar med skrivandet. mitt på dagen går jag ut med hundarna och runt kl 16 slutar jag och spelar tvspel innan jag börjar med maten strax innan pierre kommer hem. jag älskar det och vill inte ha det annorlunda. men det innebär att jag inte träffar någon. jag stänger in mig och jag får liksom ångest vid tanken på att alla andra gör saker och glömmer bort mig, FAST jag egentligen inte "vill" träffa dem eller vad man ska säga. jag vill ha det så här men får panik när jag tänker att jag är ensam på jorden utan vänner. åh det är så konstigt och komplicerat.

det tog slut med mattias och helt plötsligt skulle våra gemensamma kompisar börja "välja sida". göra en stor grej över om det var okej att gå på mitt födelsedagsfirande fast man egentligen var "mattias vän". problem uppstod där problem egentligen inte fanns: folk vågade inte bjuda oss båda till samma fester. det har resulterat i att jag numera inte är bjuden alls till de tillställningar och de middagar som jag var en självklar del av förut, med mitt numera gamla kompisgäng.

 

jag vet inte vad som hände. jag vet inte vad jag gjorde fel. jag vet bara att de har valt bort mig och att jag nu som en följd av det också väljer bort dem.

 

 

fick höra att en av de här som öppet "gjorde valet" och tog "mattias sida" satt och högt proklamerade att jag typ var konstig på en fest som jag lämnat precis innan. det här är alltså en vän till mig och en väldigt bra vän till mattias - som man därför kan tycka borde ha koll på att både jag och mattias efter uppbrottet blivit 1) lyckligare,  2) antagligen roligare att umgås med, och 3) ÄR ABSOLUT 0 PROCENT ARGA PÅ VARANDRA vilket innebär att 4) det finns inga sidor att ta!!?!?!. så varför känner de här människorna ett behov av att bara välja att umgås med en av oss SAMT att då, parallellt med det valet, också tycka illa om den andra?

 

snälla människor vi är vuxna. blir så trött. och ledsen såklart.

imorse, när vi låg och pratade, råkade han av en slump säga att han älskade mig. 

alltså lyckan och glädjen och SA HAN VERKLIGEN DET DÄR-momentet. går ej att beskriva. är så himla glad :))))

jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär igen. alltså aldrig. & jag hade totalt glömt att jag känt det förr (men nu när det tittar fram igen känner jag igen det, typ "vare så här det var? jo men det vare ju") jag hade gett upp tanken på kärlek och så fort jag såg en bild på förälskade par fick jag på ärligt typ panik eller blev irriterad. tyckte att kärlek var hittepå och att bilderna var töntiga och på trams för "sådär känns det inte, de bara gör sig till på samma sätt som de sett att man ska göra på film". men nu är det liksom helt förändrat, som att jag själv lärt mig vad kärlek är på något konstigt sätt. självklart har jag varit kär innan men det är länge sedan det kändes såhär, så länge att kroppen glömt bort hur och vad det är som är så fint med att vara kär i någon. nu tittar jag på bilder och blir alldeles glad i kroppen, tänker att sådär vill jag också pussas NU, jag vill också vara med honom NU, och åh vad fint de har det <3. 

dvs såna här bilder. förut tänkte jag: fyfan vilket trams. nu tänker jag: åååååh *pirrimagen* så jäkla söta, vill träffa p på en gång och vara nära <3

mvh nykära tönten

 

den här första tiden i ett förhållande är så spännande egentligen. när allt fortfarande är nytt. jag har ännu inte träffat hans föräldrar, och det är ju ett "test" såklart. vilka är dom, kommer de tycka om mig? alltså nervositeten som kommer infinna sig innan första mötet! men samtidigt är det ju så himla fint också, en hel familj som jag kan komma att bli en del av men inte har träffat än. 

vi är fortfarande lite rädda och försiktiga med att säga rakt ut att vi är tillsammans. det blir mest små hintar, aldrig riktigt "i vårt förhållande" utan kanske "mellan oss" eller med andra ord som gör att man kommer runt att uttala det där definitiva, som vi såklart båda egentligen vet att vi har men som man är rädd att den andra ska tycka är för stort. vi har såklart inte sagt att vi älskar varandra utan bara lite mindre laddade ord som "tycka om" och "vara kär i". men egentligen är det inte långt ifrån, iallafall inte för mig för jag har så himla lätt att öppna mitt hjärta för personer och saker (förutsatt att det är bra personer och saker förstås) och när jag väl har gjort det är mina känslor så starka att älskligheten (haha?) ligger himla nära till hands. jag tänker på honom hela tiden och smsar fjantiga meddelanden med massor av hjärtan och smilegubbar och töntiga "jag saknar dig" men jag kan inte hålla mig, jag SAKNAR honom verkligen men jag är fortfarande inte tillräckligt, ja, säker? för att våga ringa. vill inte vara kvävande liksom. den här balansgången innan man känner varandra utan och innan som såklart är lite krävande rent psykiskt men också så förbannat underbar eftersom saker fortfarande är outforskade, det finns så mycket kvar som jag inte upptäckt än med den här underbara personen! jag har så många dagar framför mig att utforska och lära känna och bli tryggare med den här speciella, fina killen. 

glöm mig inte över helgen nu när du är hemma

han kollade mig djupt i ögonen och sa att han var så kär i mig att jag inte ens anade hur mycket det var, vi var småfulla och fnittriga och hånglade minst fem gånger på vägen hem.

 

det är bara så fint. vi håller handen och passar på att pussas så fort hundarna stannar och nosar på någonting. ligger två gånger på raken för vi kan inte hålla oss och kan inte låta bli att ta på varandra hela tiden, vill vara så nära det går så mycket som möjligt. ingen tid får gå till spillo - varje sekund är viktig för snart är vi kanske ifrån varandra och då vill man inte ha slösat med tiden man fick. fantiserar om stora hus och flera hundar och skogspromenader i norra sverige. lär känna varandra bättre och bättre och blir mer och mer trygga tillsammans. 

 

 

pierre jag är så kär i dig så du anar inte <3

kallar m honom för "min nya kille" kallar fan jag också honom för "min nya kille".

 

 

 

(sen att han är det är ju bara förjävla fint och fantastiskt men det behöver inte m få veta)

 

jag orkar inte. jag orkar verkligen inte. 

vart i hela fan ska jag ta vägen alltså på riktigt fy fan fy fan fy fan. 

 är down down down atm. jag vet inte hur jag ska komma ur den skit som jag sitter i just nu. jag har inga pengar. det är verkligen roten till allt det onda. jag har inte ett ruttet lingon. jag är redan skyldig folk runtomkring mig så himla mycket pengar: mattias över 15 000. alltså det är helt sjukt. angie säkert 1000 och emmy 2000. ola 2-3000. när ska jag få de här pengarna? när ska jag kunna se dem i ögonen igen? 

mamma är arg på mig för att jag bor hemma. hon tycker det är jobbigt med hunden (såklart) och att det är jobbigt att försörja en till. min lön kommer inte in förrän i slutet på nästa månad: jag får en liten liten summa nu i månadsskiftet men den räcker knappt till telefonräkningarna. telefonen är förresten spärrad eftersom räkningen inte är betald: det enda jag fick av mamma i födelsedagspresent och det har hon ändå glömt/skitit i. jag måste lämna datorn till mattias senast torsdag nästa vecka, innan dess vore det alltså bra om jag kunde fixa fram någon form av extern hårddisk/stor usb-lagringsenhet som alla mina filer kan få plats på så att jag inte blir av med dem. men nej, det kommer jag inte kunna ha råd till. jag behöver 200 kronor för att låsa upp mitt bibliotekskort och kunna låna hem böcker till uppsatsen. uppsatsen krävs ju för att jag ska bli klar och få min examen så att jag kan få jobb sen. jag har inte råd att åka in till stan längre för mitt fritidskort går snart ut och jag kan inte ladda på det med pengar pga pank (20 kronor enkel in till stan, 40 med hunden, är så jävla jävla dyrt). 


på riktigt vet jag inte vad jag ska göra. skjuta mig i huvudet? det känns som att jag är en böld på alla. en jobbig och inbiten böld eller kanske snarare igel som suger ur alla på pengar och ork och gör alla irriterade. inte minst mig själv. jag vet inte vad jag ska göra. vart jag ska ta vägen.