I'm Lonely (But I Ain't That Lonely Yet)

imorse, när vi låg och pratade, råkade han av en slump säga att han älskade mig. 

alltså lyckan och glädjen och SA HAN VERKLIGEN DET DÄR-momentet. går ej att beskriva. är så himla glad :))))

jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär igen. alltså aldrig. & jag hade totalt glömt att jag känt det förr (men nu när det tittar fram igen känner jag igen det, typ "vare så här det var? jo men det vare ju") jag hade gett upp tanken på kärlek och så fort jag såg en bild på förälskade par fick jag på ärligt typ panik eller blev irriterad. tyckte att kärlek var hittepå och att bilderna var töntiga och på trams för "sådär känns det inte, de bara gör sig till på samma sätt som de sett att man ska göra på film". men nu är det liksom helt förändrat, som att jag själv lärt mig vad kärlek är på något konstigt sätt. självklart har jag varit kär innan men det är länge sedan det kändes såhär, så länge att kroppen glömt bort hur och vad det är som är så fint med att vara kär i någon. nu tittar jag på bilder och blir alldeles glad i kroppen, tänker att sådär vill jag också pussas NU, jag vill också vara med honom NU, och åh vad fint de har det <3. 

dvs såna här bilder. förut tänkte jag: fyfan vilket trams. nu tänker jag: åååååh *pirrimagen* så jäkla söta, vill träffa p på en gång och vara nära <3

mvh nykära tönten

 

den här första tiden i ett förhållande är så spännande egentligen. när allt fortfarande är nytt. jag har ännu inte träffat hans föräldrar, och det är ju ett "test" såklart. vilka är dom, kommer de tycka om mig? alltså nervositeten som kommer infinna sig innan första mötet! men samtidigt är det ju så himla fint också, en hel familj som jag kan komma att bli en del av men inte har träffat än. 

vi är fortfarande lite rädda och försiktiga med att säga rakt ut att vi är tillsammans. det blir mest små hintar, aldrig riktigt "i vårt förhållande" utan kanske "mellan oss" eller med andra ord som gör att man kommer runt att uttala det där definitiva, som vi såklart båda egentligen vet att vi har men som man är rädd att den andra ska tycka är för stort. vi har såklart inte sagt att vi älskar varandra utan bara lite mindre laddade ord som "tycka om" och "vara kär i". men egentligen är det inte långt ifrån, iallafall inte för mig för jag har så himla lätt att öppna mitt hjärta för personer och saker (förutsatt att det är bra personer och saker förstås) och när jag väl har gjort det är mina känslor så starka att älskligheten (haha?) ligger himla nära till hands. jag tänker på honom hela tiden och smsar fjantiga meddelanden med massor av hjärtan och smilegubbar och töntiga "jag saknar dig" men jag kan inte hålla mig, jag SAKNAR honom verkligen men jag är fortfarande inte tillräckligt, ja, säker? för att våga ringa. vill inte vara kvävande liksom. den här balansgången innan man känner varandra utan och innan som såklart är lite krävande rent psykiskt men också så förbannat underbar eftersom saker fortfarande är outforskade, det finns så mycket kvar som jag inte upptäckt än med den här underbara personen! jag har så många dagar framför mig att utforska och lära känna och bli tryggare med den här speciella, fina killen. 

glöm mig inte över helgen nu när du är hemma