är så rädd för mina egna känslor
en sak har börjat gnaga inom mig, mer och mer på sistone. vi har ju två hundar. en är min från början, fina fina z, och en är ps. den sistnämnda var, när jag och p träffades, ett rent helvete till hund. hunden, ossi, var van vid att bli behandlad som en människa. blev han tillsagd sa han ifrån med ett bett eller med en morrning. han fick alltid sitta vid bordet, han snodde mat, drog som en idiot i kopplet, skällde om man lämnade honom ensam och var i det stora hela allt det som jag har motarbetat vad gäller zach. jag bestämde tidigt att om jag och p ska kunna ha en långvarit relation så måste det ske något här. annars kommer han få välja mellan hunden eller mig. så vi satte upp regler. eller, ja, jag satte upp dem. för en hund behöver disciplin. en hund mår inte bra av att ha fria tyglar och få göra vad den vill. för även om ossi trodde sig vara förmer än varenda människa han träffade (han hatade _alla_ och alla hatade i sin tur honom, inte så konstigt, vem gillar en hund som bits, juckar och skäller?) så var han i grunden osäker och väldigt nervös. otroligt oavslappnad. för när pierre till sist tyckte att hunden gick för långt (vilket tog en förbannat lång tid men till sist ofrånkomligen skedde) var han inte mild i behandlingen. ossi kunde bli utslängd i bara nackskinnet, för att nämna det lindrigaste. han hade utan tvivel gjort sig förtjänt av sådan behandling - men när det inte sker återkommande utan bara ibland resulterar det endast i osäkerhet och rädsla hos hunden. ossi kopplade med största säkerhet inte det till det han själv gjort, utan snarare som ett personlighetsdrag hos pierre.
så vi började arbeta med regler. ska du vara i köket, ligg ner och håll dig på avstånd. inte skälla på andra hundar. gå ordentligt. inte jucka på zach. inte ta zachs godis. inte bita zach av avundsjuka för att vi kelar med honom istället för ossi. och så vidare.
och visst har det blivit skillnad. ossi är mycket mer avslappnad. lugnare. klarar av att lämnas ensam. lyssnar (om än halvhjärtat ibland, men vilken hund gör inte det?). kan avbrytas om man säger ifrån i tid när han får upp spår. är inte avundsjuk, utan har accepterat att de är två hundar på samma våglängd. och det bästa: han BITS inte.
men jag älskar honom fortfarande inte. jag är så rädd för mina egna känslor. jag är så rädd för att jag behandlar honom sämre än zach, men han är ju så förbannat jobbig fortfarande. ÄVEN om han ju har blivit bättre. skällig, stirrig, kan inte lugna ner sig speciellt lätt. igår attackerade han ett får. jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. han var alldeles blodig och hans ögon helt och raktigenom svarta. jag vet inte vad jag ska göra annorlunda men snart orkar jag inte mer. jag älskar inte den hunden.
och så blir jag ännu mer orolig: tänk om jag en dag inte kommer kunna älska mina barn? att jag kommer tycka olika bra om dem? jag vill tycka om ossi på samma sätt som jag tycker om zach. jag VILL. men mitt hjärta vill inte gå med på det, hur mycket jag än försöker övertala det. jag irriterar mig på honom hela tiden. letar fler fel än han redan har. ÅHHH jag vet inte vad jag ska ta mig till.
så vi började arbeta med regler. ska du vara i köket, ligg ner och håll dig på avstånd. inte skälla på andra hundar. gå ordentligt. inte jucka på zach. inte ta zachs godis. inte bita zach av avundsjuka för att vi kelar med honom istället för ossi. och så vidare.
och visst har det blivit skillnad. ossi är mycket mer avslappnad. lugnare. klarar av att lämnas ensam. lyssnar (om än halvhjärtat ibland, men vilken hund gör inte det?). kan avbrytas om man säger ifrån i tid när han får upp spår. är inte avundsjuk, utan har accepterat att de är två hundar på samma våglängd. och det bästa: han BITS inte.
men jag älskar honom fortfarande inte. jag är så rädd för mina egna känslor. jag är så rädd för att jag behandlar honom sämre än zach, men han är ju så förbannat jobbig fortfarande. ÄVEN om han ju har blivit bättre. skällig, stirrig, kan inte lugna ner sig speciellt lätt. igår attackerade han ett får. jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. han var alldeles blodig och hans ögon helt och raktigenom svarta. jag vet inte vad jag ska göra annorlunda men snart orkar jag inte mer. jag älskar inte den hunden.
och så blir jag ännu mer orolig: tänk om jag en dag inte kommer kunna älska mina barn? att jag kommer tycka olika bra om dem? jag vill tycka om ossi på samma sätt som jag tycker om zach. jag VILL. men mitt hjärta vill inte gå med på det, hur mycket jag än försöker övertala det. jag irriterar mig på honom hela tiden. letar fler fel än han redan har. ÅHHH jag vet inte vad jag ska ta mig till.
