I'm Lonely (But I Ain't That Lonely Yet)

allt är så konstigt och hur hänger allt ihop egentligen. jag lurar mig själv att tro dåligt om mig själv när jag kanske egentligen borde tänka positiv och vara glad och lycklig, eller iallafall uppåt. behöver bekräftelse _hela_ tiden typ. konstigaste tankegångarna och mest förvirrade människan i hela världen. kroppen för tusan geeeeee dig och bara... slappna av för ett tag. låt det bra få vara bra och tänk inte så mycket så blir det nog bra

godmorgon. en ensam natt avklarad och det gick faktiskt bra. förstår inte riktigt varför jag klarar det så bra, kan prata med alla och berätta typ allt men grinar inte ändå. förra gången var det så mycket mer intensivt, jag bröt ihop hela tiden och bara försvann in i paniken. minns speciellt när jag skulle äta mat vid köksbordet och de andra i familjen satt runt omkring för att göra sällskap (hade väl kommit hem samma kväll pga det hade tagit slut) och så helt plötsligt fick jag verkligen skrik- och panikgråtångest. ola berättade igår att det var ett av hans värsta minnen någonsin, att han kände sig så hjälplös och att världen var så konstig när storasyster mår så dåligt. får lite dåligt samvete av att höra det, misstänker att det är storasysterhjärtat som vill hålla de små ifrån obehag och inte vålla någon smärta. för deras skull känns det bättre den här gången. samtidigt tror jag det är bra att få utlopp för det onda och jobbiga, ju mer man vågar må dåligt desto snabbare går det nog över. men jag har just nu inga tårar att gråta och det skrämmer mig. snart kommer säkert allting över mig och så blir det någon form av posttraumatisering. 

och av någon anledning har jag riktigt dåligt samvete över att jag inte mår sämre. jag kände mig dum som gick ut i lördags, knäpp som befann mig på draget. även om det kanske är just de grejerna jag behöver just nu - det kan ju ingen annan veta eller ha rätt att döma? jag behöver träffa människor och tänka på annat. helt tvärtom hur jag kände det senast, alltså. då stängde jag in mig i exil i en vecka och berättade inte för någon. slöt mig som i en bubbla. det var hemskt så jag gillar den här metoden bättre. tillbringade helgen hos emmy och har verkligen kunnat fokusera på annat men också prata när jag velat det. hon har lyssnat på allt och inte dömt mig trots idiotiska grejer jag gjort. hon är bara bäst.

livet alltså. en sån jäkla märklig inrättning.

jag gjorde det. jag fucking GJORDE DET.


jag är huvudperson i mitt eget liv igen och det är så skönt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

men också apajobbigt förstås. är rädd att sorgen snart kommer med all kraft över mig pga har skjutit upp den över helgen. har liksom tänkt på annat och förträngt det svarta. 

men har ju ljuspunkter också. fina vänner och någon som kan pussa bort ångesten. är rädd att jag låter känslorna svämma över bara för att jag är så skadad just nu men jag hoppas verkligen inte det är så. sover gärna där jämt som det känns nu. 

men nu ska jag sova. hoppas jag kan det
mvh huvudpersonen

klickade upp ws på spotify för att välja deras bästa låtar inför imorgon. klickade igång den här.



ligger nu i fosterställning, gråter och har typ panik. hur kan han ha så rätt? hur kan allt stämma? 

det här trycket över bröstet och den här känslan av att inte kunna andas. att vakna upp med hjärtklappning och en misstanke om att någon satt sig över ens kropp utan intention att flytta på sig. att andas fort, fort och inte veta var man ska göra av sig själv - flyktbeteendet och reptilhjärnan som slår på och vill söka skydd men det är ju så svårt eftersom det här är mitt hem. det är här jag ska vara trygg och här jag ska finna ro. istället söker jag mig bort och ut, till skogen helst och ensamheten eller kanske smärtan i ett löppass. för allt är bättre än den här trängande känslan av otillräcklighet, paniken och ångesten. jag är PANK. jag har utgifter jag inte kan betala. jag har inget jobb för jag har ingen färdig utbildning. jag är en jävla nolla som dessutom är ett svin. man kan inte vara sämre. 

men nu är jag här igen. 

i det miserabla självhatet. det är ju bara jag själv som kan ändra på det här jävla tillståndet när ska jag fatta förstså. när ska det hända något amanda för fan jag UNDRAR. annars kan du lika gärna försvinna!!!! 



hjfskdjflkskvlkaönkldnfbklv FAN (där ja..) 

en farbror sa någonting på morgonsoffan (eller vad programmet heter?). att människan så lätt ser sig som offer istället för att ta tag i sitt eget liv. istället för att inse att man själv är huvudpersonen där. så himla sant. MÅSTE TA TAG I DET HÄR FÖR DET BLIR JU BARA VÄRRE OCH VÄRRE