I'm Lonely (But I Ain't That Lonely Yet)

han kollade mig djupt i ögonen och sa att han var så kär i mig att jag inte ens anade hur mycket det var, vi var småfulla och fnittriga och hånglade minst fem gånger på vägen hem.

 

det är bara så fint. vi håller handen och passar på att pussas så fort hundarna stannar och nosar på någonting. ligger två gånger på raken för vi kan inte hålla oss och kan inte låta bli att ta på varandra hela tiden, vill vara så nära det går så mycket som möjligt. ingen tid får gå till spillo - varje sekund är viktig för snart är vi kanske ifrån varandra och då vill man inte ha slösat med tiden man fick. fantiserar om stora hus och flera hundar och skogspromenader i norra sverige. lär känna varandra bättre och bättre och blir mer och mer trygga tillsammans. 

 

 

pierre jag är så kär i dig så du anar inte <3

kallar m honom för "min nya kille" kallar fan jag också honom för "min nya kille".

 

 

 

(sen att han är det är ju bara förjävla fint och fantastiskt men det behöver inte m få veta)

 

jag orkar inte. jag orkar verkligen inte. 

vart i hela fan ska jag ta vägen alltså på riktigt fy fan fy fan fy fan. 

 är down down down atm. jag vet inte hur jag ska komma ur den skit som jag sitter i just nu. jag har inga pengar. det är verkligen roten till allt det onda. jag har inte ett ruttet lingon. jag är redan skyldig folk runtomkring mig så himla mycket pengar: mattias över 15 000. alltså det är helt sjukt. angie säkert 1000 och emmy 2000. ola 2-3000. när ska jag få de här pengarna? när ska jag kunna se dem i ögonen igen? 

mamma är arg på mig för att jag bor hemma. hon tycker det är jobbigt med hunden (såklart) och att det är jobbigt att försörja en till. min lön kommer inte in förrän i slutet på nästa månad: jag får en liten liten summa nu i månadsskiftet men den räcker knappt till telefonräkningarna. telefonen är förresten spärrad eftersom räkningen inte är betald: det enda jag fick av mamma i födelsedagspresent och det har hon ändå glömt/skitit i. jag måste lämna datorn till mattias senast torsdag nästa vecka, innan dess vore det alltså bra om jag kunde fixa fram någon form av extern hårddisk/stor usb-lagringsenhet som alla mina filer kan få plats på så att jag inte blir av med dem. men nej, det kommer jag inte kunna ha råd till. jag behöver 200 kronor för att låsa upp mitt bibliotekskort och kunna låna hem böcker till uppsatsen. uppsatsen krävs ju för att jag ska bli klar och få min examen så att jag kan få jobb sen. jag har inte råd att åka in till stan längre för mitt fritidskort går snart ut och jag kan inte ladda på det med pengar pga pank (20 kronor enkel in till stan, 40 med hunden, är så jävla jävla dyrt). 


på riktigt vet jag inte vad jag ska göra. skjuta mig i huvudet? det känns som att jag är en böld på alla. en jobbig och inbiten böld eller kanske snarare igel som suger ur alla på pengar och ork och gör alla irriterade. inte minst mig själv. jag vet inte vad jag ska göra. vart jag ska ta vägen. 

vill posta tremiljoner bilder i rad på den finaste pojken (för mannen får man inte säga). är så glad just nu!!!! älskar att jag jobbar på gamestop. alltså det är ju rena drömmen, tänk om jag hade vetat det för ett år sedan. & tänk om jag hade vetat när jag blev foul att jag skulle dejta p nu. om vi hade vetat det när vi träffades första gången som foul och läx, eller den gången när vi blev flickvän och pojkvän (jag kille - han tjej). på slasken var det tror jag. det är så knäppt att tänka och så himla kul och lite läskigt. vad livet bara kan vända. huvudpersonsrollen intas på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. 

 

alltså _lyckan_

vi har så bra kemi, det har tjejerna alltid sagt.
 

 

:)

hej bloggen. gillar dig mer än min ordinarie. även om jag själv just nu är enda läsaren och den enda som får ut något av dig. 

imorse vaknade jag hos världens bästa. sover lite sådär halvbra när jag sover där och ändå är det helt fantastiskt att vakna upp bredvid en så fin människa. tråkigt bara att vi alltid ska upp tidigt eller på annat sätt alltid måste slita oss från varandra. verkligheten knackar på och det är alltid alldeles för tidigt, hur mycket vi än försökt ta vara på tiden.

 

känner mig dock jobbig påträngande och jag vet inte pga att jag alltid sover där. nu bor ju jag i linghem så det är lite bökigt men ändå, jag äter mat där och går säkert hans sambos på nerverna. känner mig liksom jobbig och ivägen vilket är.. jobbigt (3x bonus på det ordet). är typ rädd att gå dit (även om ingen har sagt nåt eller beter sig som att jag är irriterande) eftersom jag inte vill störa någon. hade varit fint att få bjuda tillbaka ibland och också att få vakna i sin egen säng ibland och vara oensam. 

men det finns alltid nåt att klaga på. stay positive!!!!!!! puss och hejdårå

och så kom den dagen då han kom på det. såklart. och han tog det förbannat jävla asdåligt. inte för att jag skulle ha tagit det bättre, men ändå. det enda jag får hämta i lägenheten är mina böcker och mina dagböcker. han vill inte ens ge mig xboxet längre. jag kan ju inte kräva något pga min stora skuld men angående krysslådan så handlar det bara om att försöka göra mig illa på de små sätt som finns att tillgå. skada tillbaka såsom han känner sig skadad. ganska småaktigt men jag låter honom hållas. 

att anledningen till att vi gjorde slut nu har förändrats. vaddå förändrats, faktum kvarstår att vi inte var kära och var dåliga för varandra. två olika själar i samma rum bildar ett ohållbart kosmos av förvirring, ångest och flykt till andra sidan staketet. 

samtidigt är det väl skönt. nu kan vi vara öppna och han kan glömma fortare. det går lättare om man är arg och förbannad än om man är ledsen och trasig. 

idag känns det bättre. igår pratade vi om det här med osäkerhet och att inte våga lita på att man är omtyckt. hela kvällen ägnades sedan åt ömsesidiga förklaringar kring varför osäkerheten är onödig. det var så himla fint. det här pojken kan vara den bästa i hela hela världen och då skojar jag inte och inte heller överdriver jag det minsta. jag tycker om honom så väldigt mycket.

tänkte bara att den här bloggen kunde behöva lite glada ord också och inte bara ångest, skrik och panik.

jag har ju alltså redan börjat träffa en snubbe. jag tycker så mycket om honom och jag är så himla himla rädd att det här ska bli fel. behöver egentligen vara själv och ensam, lära känna mig själv. bli säker i mig själv och lära mig hur jag fungerar som singel. jag har fan aldrig vuxit upp och jag tar mig aldrig tid att göra det heller. jag flyr ifrån måsten och besvär och gör istället sånt som jag mår bra av för stunden men som genererar panikångest i längden. 


jag vet inte hur jag borde göra. jag vill vara med honom jämt. men samtidigt borde det här bara ha kommit senare. efter att jag fått lite tid. jag är så skadad just nu att jag inte litar på något, ber om ursäkt för allt och typ förminskar min existens. jag tror inte på att någon kan gilla mig samtidigt som det ibland övergår i storhetsvansinne när jag intalar mig själv att jag kan få hela världen. kroppen är inte riktigt med mig och känslorna åker som jag sagt tidigare lisebergsbanan inuti. jag är liksom inte mig själv. ändå vill jag ha honom så mycket, jag vill inte missa en sekund med honom. 


du sa jag tycker om dig
och jag sa jag tycker om dig

som vi sa för att det lät så bra






fina fina människa och dumma dumma jävla amanda. varför ska allt vara så svårt alltid och jämt