Jävla liv. Jävla hjärna. Jävla ensamhet och jävla hjärta.
Mitt självförtroende är i botten. Jag har aldrig tvivlat på att P älskar mig eller att det för alltid kommer vara vi två, men ensamheten får mig in på mörkare tankad. Herregud, han bor med massa andra intressanta människor. Jag bor ensam med mina två hundar, harvar på samma jobb och läser böcker. Jag är världens mest tråkiga människa (vilket också är vårt stående skämt men jag antar att det är funny för att det är sant vilket gör mig ledsen) och jag känner mig helt handfallen i vad jag har att erbjuda som skulle kunna göra att han forfarande vill umgås med mig och ingen annan. Jag skäms nästan när vi ses för jag känner mig så tråkig. Ful. Gammal. Tråkig.
HELVETE.
Jävla liv. Varför kan det inte bara vara enkelt och lösa sig till det bättre? Varför var det tvunget att skilja mig och Pierre åt?
Jag är så patetisk. Ensam, sorglig och patetisk. Det är alltid jag som skriver att jag är ledsen, att jag inte klarar detta, att jag saknar honom. Inte vice versa.
Jag skrämmer säkert bort honom, målar fan på väggen och så står han i farstun. Fan, alltså.
Bara för att jag tänker olycks-tankarna så kommer de att slå in. Det här med att jinxa men åt andra hållet.
Jag är så svartsjuk att det gör ont. Jag ser mig själv i hans ex, i hur han har berättat att hon var som till sist gjorde att han dumpade henne. Jag ser att jag börjar falla i samma mönster. Det resulterade ju i att han var otrogen mot henne och så börjar de mörka tankarna kretsa i mitt huvud igen... Jag glömmer helt att jag gjorde detsamma mot min dåvarande pojkvän.
Jävla liv. Jävla hjärna. Jävla ensamhet och jävla hjärta.
