det är ju förstås lättare att endast låta en av de två fortsätta vara med istället för att försöka kompromissa
hej min ensamma blogg! vet du vad, nu har vi flyttat in. och jag trivs så himla bra. mina "gamla" vänner fortsätter träffas utan mig och det gör lite ont i hjärtat men mest blir jag irriterad på hur småsinta och idiotiska människor kan vara. hur man inte kan se längre än näsan räcker och endast umgås med "lätta" personer - så fort något blir svårt och komplicerat (som ett uppbrott ju är) så är det förstås lättare att endast låta en av de två fortsätta vara med istället för att försöka kompromissa, men aj vad det svider på den som väljs bort. och så fan heller att jag tänker komma krypande och fråga om jag får vara med - det märks tydligt när man helt enkelt inte tillhör gänget längre. vi har sett det förr och varje gång har det varit tjejerna som får gå vilket gör mig ännu mer frustrerad. åh. men som sagt: låt inte det avskräcka och svärta ner min annars så himla lyckliga tillvaro för just nu bloggen, JUST nu är jag så himla lycklig. jag försöker också få bukt med och acceptera min seghet med uppsatserna - fan det ääär inte hela världen att de inte blir klara. jag får väl göra annat så länge. tids nog blir jag också färdig lärare och blir jag inte det så har jag iallafall haft roligt och lärt mig något på vägen.
håller på och klipper hunden atm. går ganska bra men trimmern dör hela tiden. bör överväga ett köp av djurtrimmer istället för att låna ps. puss.
så konstigt och komplicerat.
jag är ju en sån där människa som tycker allra bäst om att vara ensam. eller, snarare för mig själv och inte ensam. att någon är hemma i huset (helst den jag älskar dvs pierre) men att göra saker på egen hand. eller som nu, dessa dagar då jag skriver uppsats. varje morgon äter jag omelett och läser harry potter. sen tittar jag lite bloggar innan jag börjar med skrivandet. mitt på dagen går jag ut med hundarna och runt kl 16 slutar jag och spelar tvspel innan jag börjar med maten strax innan pierre kommer hem. jag älskar det och vill inte ha det annorlunda. men det innebär att jag inte träffar någon. jag stänger in mig och jag får liksom ångest vid tanken på att alla andra gör saker och glömmer bort mig, FAST jag egentligen inte "vill" träffa dem eller vad man ska säga. jag vill ha det så här men får panik när jag tänker att jag är ensam på jorden utan vänner. åh det är så konstigt och komplicerat.
