I'm Lonely (But I Ain't That Lonely Yet)

jag har ju alltså redan börjat träffa en snubbe. jag tycker så mycket om honom och jag är så himla himla rädd att det här ska bli fel. behöver egentligen vara själv och ensam, lära känna mig själv. bli säker i mig själv och lära mig hur jag fungerar som singel. jag har fan aldrig vuxit upp och jag tar mig aldrig tid att göra det heller. jag flyr ifrån måsten och besvär och gör istället sånt som jag mår bra av för stunden men som genererar panikångest i längden. 


jag vet inte hur jag borde göra. jag vill vara med honom jämt. men samtidigt borde det här bara ha kommit senare. efter att jag fått lite tid. jag är så skadad just nu att jag inte litar på något, ber om ursäkt för allt och typ förminskar min existens. jag tror inte på att någon kan gilla mig samtidigt som det ibland övergår i storhetsvansinne när jag intalar mig själv att jag kan få hela världen. kroppen är inte riktigt med mig och känslorna åker som jag sagt tidigare lisebergsbanan inuti. jag är liksom inte mig själv. ändå vill jag ha honom så mycket, jag vill inte missa en sekund med honom. 


du sa jag tycker om dig
och jag sa jag tycker om dig

som vi sa för att det lät så bra






fina fina människa och dumma dumma jävla amanda. varför ska allt vara så svårt alltid och jämt