I'm Lonely (But I Ain't That Lonely Yet)

godmorgon. en ensam natt avklarad och det gick faktiskt bra. förstår inte riktigt varför jag klarar det så bra, kan prata med alla och berätta typ allt men grinar inte ändå. förra gången var det så mycket mer intensivt, jag bröt ihop hela tiden och bara försvann in i paniken. minns speciellt när jag skulle äta mat vid köksbordet och de andra i familjen satt runt omkring för att göra sällskap (hade väl kommit hem samma kväll pga det hade tagit slut) och så helt plötsligt fick jag verkligen skrik- och panikgråtångest. ola berättade igår att det var ett av hans värsta minnen någonsin, att han kände sig så hjälplös och att världen var så konstig när storasyster mår så dåligt. får lite dåligt samvete av att höra det, misstänker att det är storasysterhjärtat som vill hålla de små ifrån obehag och inte vålla någon smärta. för deras skull känns det bättre den här gången. samtidigt tror jag det är bra att få utlopp för det onda och jobbiga, ju mer man vågar må dåligt desto snabbare går det nog över. men jag har just nu inga tårar att gråta och det skrämmer mig. snart kommer säkert allting över mig och så blir det någon form av posttraumatisering. 

och av någon anledning har jag riktigt dåligt samvete över att jag inte mår sämre. jag kände mig dum som gick ut i lördags, knäpp som befann mig på draget. även om det kanske är just de grejerna jag behöver just nu - det kan ju ingen annan veta eller ha rätt att döma? jag behöver träffa människor och tänka på annat. helt tvärtom hur jag kände det senast, alltså. då stängde jag in mig i exil i en vecka och berättade inte för någon. slöt mig som i en bubbla. det var hemskt så jag gillar den här metoden bättre. tillbringade helgen hos emmy och har verkligen kunnat fokusera på annat men också prata när jag velat det. hon har lyssnat på allt och inte dömt mig trots idiotiska grejer jag gjort. hon är bara bäst.

livet alltså. en sån jäkla märklig inrättning.